Hur en söndag bör spenderas
Jag vill ha allt det här och lite till. Jag vill ha en sidenmorgonrock att svepa om min sängvarma morgonkropp. Att korridoren förblev så ren som den är nu. Vill ha fler tända ljus och ett svalt parkettgolv där en säng med utsikt mot annat lands luft står. Jag har fått en längtan. Vill ha fler äventyr. Mer kunskaper. Massor av text.
Jag bryr mig inte om vem du är, jag ska älska dig
Med den mentaliteten tar vi en seriös dag av konstnärligheter och avslutar den med virvlande dans på nationsklubbarna.
Jag drömmer om en framtid utan dig
Och än en gång vill jag sparka ner dessa murar. Formaliteterna. Diskussionen om modala hjälpverb någon kallar intressant. Vill rymma från klådan som drabbar mig när förhoppningarna grusas.
Byggnaden jag spenderar dagarna i kan inte ta vara på sådant här. Sådant som faller utanför det gamla anrika. Jag skissar men vet att jag aldrig kommer att ta mig in. Jag skriver och vet att jag måhända kan ta mig in. Men jag vet aldrig vart det leder. Jag minns varje sekund av tvivlan inför varje hösttermin.
My heart beats 70 times per minute/Tomorrow in a year
Bild / Expressen.se, fotograf: okänd
Ser Tomorrow in a year på Dansens Hus utan att beröras nämnvärt. Flickan i vitt hår är den som får mig att tänka bra. Som alltid när jag får se dans. Hon har den finaste kostymen och de rätaste linjerna. Jag kan inte så mycket mer än så. Det är laser som skriver Every species changes mot en tunn, grå duk (utan att någon av karaktärerna förändras en millimeter som någon skrev), och speglar och rök som rinner från scenkanten. Det är en fin man i senapsgrå kofta med den finaste rösten there is, men inte mer än så. Inte lämnar det mig besviken. Men ganska oberörd. Jag har inte missat någonting.
Charmiga neuroser utan driv
januari, 25
Hur ska jag kunna koncentrera mig på danska romaner och uttalsförändingar när himlens alla moln skapar ett djupblått skummande hav ovanför höghusen? Hur ska jag kunna koncentrera mig när jag tänker på äppeltéets rök som aldrig vill sluta bolma ur koppen, min blus från i lördags som är full av revor (en) och cigarettdoft, nya ögon, avskavt nagellack och bjudmiddagar. Hur är det möjligt att koncentrera sig på danskan då?
Men det är inte bara du
En perfekt söndagkväll inluderar:
- Korridorsfilmkväll
- The Boat that Rocked med efterföljande applåder
- Mjölkchoklad
- Bowerbirds
Den här gången, baby, ska jag vara skottsäker
Och det är hjärtat som feberbankar när jag vaknar. Det är fin musik som spelas när jag tagit mig upp. Massa promenader. Känna sig bättre framåt kvällen. Det är stridigheter i gruppen och hjärtan jag alltid kommer att krossa, hissen som går sönder och jag som måste klättra alla fem våningar. Och det är hjärtan som bankar: de jag passerar på gatan. Hjärtan jag aldrig kommer att krossa och det krossar mig tänkte jag säga, men det lät ju inte alls sunt. Det är fullklottrad almanacka, Slovakien i mars för en guldpeng, middagar och lyspsyl med vaniljsmak. Det är det det är och jag vet inget mer än det. Det är som om någon gett mig det där man kallar nu.
Och promenerat 10 000 steg om dagen
En vecka av hejfester och bandfester och kortspelsfester.
Och det här ska äntligen bli roligt, kurserna. Om fyra veckor kan jag danska och norska och har läst en och annan roman av Erlend Loe på originalspråk. Sett filmer. Festat. Inskolat nya korridorarna. Köpt porslin.
Det är lite av vad jag lever på just nu. Och det är alldeles fullspäckat fantastiskt.
Strimmor
I solen lyser flygplanens vita strimmor upp. Jag vet att det är mina vänner som lämnar avtryck. De sitter i planen på väg hem. Och deras livs bästa månader rinner ut och blir till minnen.
Åh, så farväl är sorgliga.
Klappar
Kära vänner: Jag har ingen kamera. Tomten blev lite försenad på grund av komplicerade händelser med överste byggaren, men nu ska både han och jag snart vara på rätt köl igen. Jag ber er att inte ge upp mig. Snart kommer jag igen. Bilder, texter och allt sådant som klappar innanför bröstet.
Tar sparken till Finland
Vad gör du nu för tiden?
Den intressantaste kursen på hela terminen får ingen uppmärksamhet. Jag äter mintchokladtryffel från åre Chokladfabrik istället. Knäcker nötter och klämmer fingrarna. Dansar på dansgolv med så urfånigt dålig musik att jag inte ens orkar skämmas. Går före i garderobsköer. Skottar uppfarten. Benämner termobyxor och pannkakor vid dess rätta namn. Längar hem. Svarar på vad jag gör nu för tiden. Svarar på vad jag ska bli. Vet fortfarande inte.
Reser hem till Piteå
Jag kan omöjligt orka snöplogen ända till toppen av snöhögen R skottat upp. Jag når den knappt ens till hälften med min längd, sjunker igenom snön tills den når mig till knäna när jag försöker. Så jag skottar nya, små högar istället. Det är kraft och jävlar anamma. Min nya fritidssysselsättning när himlen vägrar sluta släppa ner det vita.
Känner mig som en riktig människa med riktiga värderingar.
Det är terapi. Skottaterapi.
Det är vrål i kalla vintermörkret och frost i håret. En kall snöplog med handtag som kyler ner lovikavantklädda händer. Det är frusration över plogbilar som föser upp en stor plogkarm just när man skottat sin egen uppfart. Man skulle kunna tänka sig det som känslan av en dag som vaknat på helt fel sida.
Men sedan. När marken är hyvlad och snön på den slät som grädden på en sommartårta, och de (i mitt fall) små snöhögarna ligger utportionerade längs husväggarna är det som om all vrede runnit av en. Då har man uträttat något beständigt. Då finns högarna precis där man lagt dem. Och finns kvar ända till april. Något man kan ta på. Något som inte är kasusmarkeringssystem, grammatiskt eller ogrammatiskt. Något som faktiskt, rent fysiskt, finns.
Jag tror man kan förändra världen genom lite skottning.
I alla fall kan man känna sig som en lite starkare människa.
Kanske uträtta något annat lika handlingskraftigt när man väl fått uppleva lite skottkraft.
I annat fall har man skapat nya motiv till satellitbilder.
